Impotentie brengt een constant ongemak met zich mee, net als fysieke en psychologische problemen in uw leven https://zonder-voorschrift.com/cialis-zonder-recept.html terwijl generieke medicijnen al bewezen en geperfectioneerd zijn
¿Está buscando comprar Cialis en línea en España? Es importante asegurarse de que el sitio web que elija sea legítimo y seguro antes de realizar una compra. En comprar-farmacia.es, ofrecemos una amplia selección de medicamentos de calidad, incluido Cialis, para tratar la disfunción eréctil (DE).
Nuestro sitio web es fácil de usar y está diseñado para garantizar una experiencia de compra en línea segura y satisfactoria. Trabajamos con farmacias acreditadas y ofrecemos envío rápido y discreto para su comodidad.
También puede contar con nosotros para la privacidad de sus transacciones en línea. En comprar-farmacia.es, utilizamos tecnología de encriptación de datos de última generación para garantizar que sus transacciones sean seguras y privadas.
Si tiene preguntas o necesita ayuda para realizar un pedido, nuestro equipo de atención al cliente está disponible para ayudarlo en todo momento. Nos tomamos en serio su privacidad y solo ofrecemos medicamentos de alta calidad y auténticos.
Visite nuestro sitio web en comprar-farmacia.es para obtener más información sobre nuestros productos y servicios. Asegúrese de que su compra en línea de Cialis sea segura y confiable eligiendo comprar-farmacia.es como su farmacia en línea de confianza en España.
Weylerforlag.se
I väntrummet på S:t Lars är vi jämlika. Människor, varken mer eller mindre. I psykakutens milt välkomnande ljus finns inga titlar. Fyllbultar och docenter, hemlösa, förgråtna tonårsbrudar, uppgivna medelålderskrisar och stinkande gubbar. Där sitter vi i trådslitna fåtöljer. Ofta ensamma. Oftast ensamma. De unga tjejerna har ibland med sig en väninna som stöttar och tröstar. Riktigt unga män kommer med sin mamma. Inte fullt så unga män kommer ensamma. Fyllbulten kommer ofta med en – eller två – poliser. Välklädda män och kvinnor mellan trettio och fyrtio har ibland med sig en likaledes välklädd partner. Över fyrtio är de ensamma. Ensamma. Kanske har den välklädda partnern tröttnat då. Kanske stannar den välklädda partnern kvar hemma framför teven, »jaså har du ångest igen lilla vän, ska jag ringa efter en taxi?« eller så har den välklädda partnern helt enkelt lackat ur och tröttnat på att regel
bundet tillbringa kvällarna på psykakuten och skaffat
gon stackars sate som tappar kontrollen. Personalen är
sig en något mindre ångestfylld partner. Mindre väl
flink på S:t Lars. De är snabbt på plats, för bort den
klädda kvinnor är nästan alltid ensamma, oavsett ålder.
olycklige, ger lämplig lugnande medicin och lägger
Ibland ser de ut som om de fått stryk. Ibland har de
honom eller henne i undersökningsrum i väntan på
säll skap av någon som ser professionell ut, en social
assistent kanske. Mindre välklädda män kommer säl
Vi andra sitter kvar, som om inget hänt. Väntar
snällt på vår tur att få träffa en av de vitrockade, ett re
När vi väl sitter där, ensamma eller i sällskap,
cept, en drog, en säng. ect, sjukskrivning, inläggning,
gör vi det på lika villkor. Vi är noga med att inte se på
något som hjälper mig att sova, något som hjälper mig
varandra, inte söka ögonkontakt, absolut inte tilltala
att vakna, något som hjälper mig att tysta rösten i
varandra, absolut inte låtsas om varandras existens
huvu det, en remiss till pöt. Vi kan höra skriken, ång
över huvud taget. En del iakttar behärskad tystnad,
estskriken, bakom de stängda dörrarna. Ljudet från
bläddrar förstrött i Sydsvenskan eller Allers, stirrar
perso nalens raska fötter, doften av kaffe från personal
stint in i teverutan. Någon snyftar, en annan drar långa,
rum met, skratt som tränger ut från sköterskornas ex
djupa suckar, tysta tårar rinner längs välrakade kinder.
pedition, en telefon som ringer. Och så skriken från
Där sitter vi, människospillror. Så satans mycket ång
bakom de stängda dörrarna. De tysta öronbedövande
est samlat på knappt sex kvadratmeter. Ingen av oss
skriken i väntrummet på S:t Lars och det förfärliga
rör på sig. Ingen av oss gör minsta ansats att sträcka ut
skriket i mitt bröst som jag är rädd för att släppa ut och
en hand mot någon av de andra. Erbjuda en näsduk.
En kram. Ett tröstande ord. Det skulle vara ett fruk
(Väntrumsvärlden. Det är en värld jag behärs
tansvärt etikettsbrott i väntrummet på S:t Lars. Här
kar. Trygg. Välkänd. Världen utanför. Den blir så svår
respekterar vi varandras ångest fullt ut. Här värnar vi
ibland. Så stor. Så fientlig. Men jag behärskar ju den
vår och vår grannes integritet. Det händer naturligtvis
också. Alltför väl. Så väl att jag kan bedra de flesta. Mig
att någon ballar ur. Plötsligt brister det, paniken slår
till, andnöden och hjärtklappningen övermannar nå
I väntrummet på S:t Lars är vi lika. Det är ganska
vackert. Här skiter folk i vem jag är. Det spelar ingen
växa och såg mer hippie än punk ut och lyssnade på The
roll om jag är doktor i etik eller alkis. Här blir jag alltid
Doors i mina lurar medan jag satt i väntrummet. Jag
väl mottagen. Här får jag alltid hjälp. Här finns alltid
kom in med sönderskurna armar och panikångest ny
någon som lyssnar. Väntrummet på S:t Lars. Det är
årsnatten 1990/91. Den 7 juni 1991 tog jag en taxi in
hemma. Här har jag suttit i alla skeden i livet. Vänt
till S:t Lars efter att ha blivit våldtagen en hel natt.
rummet på S:t Lars finns alltid kvar. Likadant. Jo,
Tanken att kontakta polis eller åka till någon annan
möblerna har bytts ut några gånger under vår mer än
sorts akutmottagning föresvävade mig inte. Den 14
tjugoåriga relation, väggarna har målats om några
juni samma år kom jag in igen och blev inlagd några
gånger och teven har blivit större, men stämningen är
dagar. Jag minns att det var en ung man i min egen ål
densamma. Som om det alltid är samma vrak, spillror
der som skrev in mig på avdelningen. Kanske hade han
och vålnader som sitter i samma slitna fåtöljer, samma
precis tagit studenten och skulle sommarjobba på S:t
oroliga fingrar som plockar på det sjaskiga tyget, sam
Lars. Jag hade själv tagit studenten året innan, huma
ma brunfläckiga bananer i fruktskålen. En obestämd
nistisk linje, halvklassisk variant med ofullständiga be
årstid utanför fönstret. Jag har varit här till jul, till nyår
tyg. Jag hade suttit mer på Malmö stadsbibliotek och
och till midsommar. Jag har varit här på hösten, i snö
läst Nietzsche och Hesse och Kafka än varit på Helene
storm och när våren nyss spruckit ut. Jag har ångest
holmsskolan. I september – eller var det oktober –
alla årstider. Min ångest varken favoriserar eller diskri
samma år, 1991, intoxade jag och slapp väntrummet.
minerar snö, sol, regn eller torrväder. Slår till med full
miva och sen avdelning 6. Nej, 1991 var inget bra år.
Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som ar
En gång var jag en sån där ung tjej med svarta
betslös, som servitris, som vårdbiträde, som student,
trasiga kläder och sönderskurna armar och smak av
som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och
galla i munnen. Fast jag hade ingen väninna med mig
som författare, debattör och kulturskribent. Jag har
hit. Jag satt här ofta i slutet av åttiotalet, när bup hade
suttit på psykakuten som ensamstående, som sambo,
stängt sina portar för mig. I början av nittiotalet ökade
som gift, som separerad, som gravid, som tvåbarnsmor
både ångesten och självmordstankarna. Jag lät håret
och som trebarnsmor. Oavsett var jag har bott – vid
Möllevången i Malmö, i Lund, på Österlen, i Åkarp,
mån att läsa artiklar och se dokumentärer som handlar
i en etta, i studentlägenhet, radhus, på en gård eller i
om rymden eftersom jag får fruktansvärd ångest av
patriciervilla – är det S:t Lars jag åkt till. Också under
tanken på att rymden är oändlig. Jag förstår inte och
alla år då jag tillbringat största delen av min tid i Stock
sånt jag inte förstår måste jag lösa och då går min hjärna
holm har jag väntat med att bryta samman tills jag
på högvarv, i spinn, och jag finner ingen lösning. Det
varit tillräckligt nära S:t Lars. Ibland har jag bett taxin
gör mig stressad, nervös och lite rädd. Jag vill ha kon
köra mig dit direkt från Sturup. Jag har suttit där med
troll. Jag vill verkligen lösa saker. Jag vill förstå.
min mamma, med olika pojkvänner och med den man
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta
jag gifte mig med. Mest har jag suttit där ensam. Jag
apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestska
pande situation i sig bortsett från att det oftast är min
Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem
ångest som driver mig mot insikten att livet är värde
ringer man när man inte vill leva? Observera min for
löst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont.
mulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan
Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag.
efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden. Jag är
Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma.
ingen Werthertyp, ser inte självmordet som någon
Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. För
ra dikal frihet i någon existentialistisk mening. För mig
är självmordet snarast en tvångstanke. Nej. Jag längtar
Om livet ändå vore vackert. Om livet ändå inte
inte efter att dö. Det är livet jag inte klarar av. San
vore så fult, så fullt av det fula, så dränkt i det banala,
ningen att säga så är jag rädd för att dö. Jag är rädd för
så mycket yta, blingblingblingande, så blänkande blank
tomheten, för att allt tar slut, för evigheten. Jag är rädd
tunn billig polityr över all den där tarvligheten. Om
för ganska mycket, och mycket av det jag är rädd för
någon ändå någon endaste gång kunde tala på allvar
har med evighet att göra. Havet om natten ger mig
om något som är på riktigt. Också om det fula. Jag är
ångest eftersom det synes ändlöst. Det tycks aldrig ta
ful. Det är väldigt fult att sitta i väntrummet på S:t
slut, varken uppåt, nedåt, hitom eller ditom. Tanken på
Lars. Min ångest tillhör inte den chica existentiella
rymden gör mig skräckslagen. Jag undviker i möjligaste
kultur ångestgenren. Min ångest är verkligen inte kläd
sam. Den genererar inte stor poesi och passar dåligt
leva, min plikt att inte ge efter för den enkla utvägen
ihop med rödvin och sociala sammanhang. Min ångest
handlar om mina tre barn. En förälder får inte överge
kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. Bang bang
sina barn. Det är min fasta övertygelse. Jag får inte
tills blodet kommer. Min ångest stoppar fingrarna i
lämna mina barn. Jag älskar mina barn. Jag älskar mina
munnen nästan av sig själv tills de välsignade spyorna
barn mer än min livsleda plågar mig. Min kärlek till
befriar och kroppen blir stilla och slak och munnen
barnen är starkare än min ångest, på det hela taget,
och näsan smakar beskt och surt och det är illande gult
men inte i varje enskilt ögonblick. Ja, det är skamligt.
i klosetten och naglarna river och klöser och blodet
Det är förfärligt. Gud ska veta att jag skäms. Men
kommer. Min ångest tvingar ut mig på flera timmar
ibland är jag så dålig och så usel att jag tillåter mig själv
långa helvetesvandringar gågågågå bort från mig själv
att tänka att världen vore bättre utan mig. Så ömklig,
bort från rösten i mitt huvud som säger att jag måste
så ynklig är jag att jag tänker att mina barn skulle ha
måstemåstemåste. Min ångest kör bil väldigtväldigt
det bättre utan mig. Det finns ögonblick, ögonblick
väldigt fort hela vägen mellan Malmö och Stockholm
som är betydligt längre än ögonblick, där ångesten har
och Malmö och Göteborg och tillbaka igen. Och skulle
övertaget och då måste någon påminna mig om varför
jag köra ihjäl mig är det ju knappt självmord utan mer
jag måste fortsätta leva. Vem ringer man då? Vem orkar
som en olyckshändelse och då blir det inte riktigt lika
lyssna till en sån ynkedom? Vem ska behöva lyssna till
svårt för min familj och mina vänner. Min ångest är ful
Jag har en välfylld telefonbok. Jag har telefon
Vem ringer man när man inte orkar leva? Det
nummer till några av Sveriges främsta författare, till
vore ju inte något problem om det inte fanns ett visst
några av de tongivande kulturskribenterna och debat
mått av ambivalens i hela livströtthetsgrejen. Om jag
törerna, till ett antal kulturredaktörer, filosofer, teolo
var helt övertygad om att ickelivet var ett bättre alter
ger, jurister, litteraturvetare, historiker, minsann också
nativ än livet skulle jag ju inte behöva ringa någon över
en och annan biskop, flera präster, läkare, någon konst
huvud taget. Min tvekan, min stora ambivalens, nej
när, skådespelare, journalister, radio och tevefolk. Kul
inte tvekan, inte ambivalens, min plikt att fortsätta
turetablissemanget, akademien, kyrkan, media. Män
niskor med makt. Kulturellt, socialt, intellektuellt. En
intressanta människor, människor som »simmar i oce
del av dem är mina vänner. En del nära, några bara be
aner av ångest och blod« och jag blev tyst. Och han
kanta, några kollegor, några uppdragsgivare. En del av
frågade »vad är det? Hur mår du?« och jag sade som
dem är – åtminstone i teorin – vana att hantera ångest.
det var att »jag har sån jävla ångest att jag tror att jag
En del av dem koketterar med lite lagom ångest. Lite
inte orkar leva längre jag orkar orkar orkar inte jag är
skrivkramp kanske. Lite scenskräck kanske. En släng
på väg in nu, de måste låsa in mig igen annars vet jag
av utbrändhet. En lagom dos existentiell ångest kan
inte vad jag gör« och då bytte han ämne och började
vara intressant i en viss sorts reportage i en viss sorts
prata om att han ska skriva söndagskrönikor eller var
magasin eller i en viss sorts pratprogram. En del av
det lördagskolumner i en eller annan tidning och »när
dem skriver om ångest eller gestaltar ångest på scen
var det nu din bok ska lanseras i Norge?«
men skiter på sig när de möter ångest irl. En del av dem
»De kommer att älska dig i Norge, Ann, jag lo
är vana att hantera ångest praktiskt, i sin yrkesroll, som
var, och hur ofta ska du skriva i Expressen, lovade han
läkare eller som präst. Men vad kan man kräva som
dig något ska du ha egen bildbyline men du kan inte
lita på honom han är en orm och skit i Svenskan de
Vem ringer man när man inte orkar leva? Ibland
betalar ändå så jävla dåligt, Sydsvenskan är bra, och
händer det att någon råkar ringa precis i det där ögon
Expressen, det är ju ändå riks och bra exponering och
blicket när ångesten är starkare än kärleken till barnen.
kvällspressen är rapp, jobbar snabbt det passar dig men
I bilen på väg till psykakuten ringde telefonen och jag
klipp Svenskan, för fan, men egentligen borde du skriva
svarade reflexmässigt och det var min, ja, en man jag
för dn, men Schottenius kan man inte heller lita på,
haft sex med några gånger, en vän kan man säga, och
och fan, förlåt, jag måste lägga på, jag ska vara på ett
han ville egentligen veta hur mitt lunchmöte med
möte om tre minuter och jag har kört fel sköt om dig.
Expressens kulturchef gått och jag sade »bra« och jag
frågade hur författarkongressen i Oslo varit och han
Det är tre dagar sen och sen dess har jag inte
sade att det varit fantastiskt och att han var så jävla
hört av honom. Därför ringer man inte till någon när
trött på den svenska ankdammen och att han träffat så
man inte orkar leva. Sånt skrämmer folk. Sånt skräm
mer skiten ur folk. Också stora, starka, stygga krigs
vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas
korrespondenter som fått stora journalistpriset och
lyssna: en anledning att leva. Det är att begära mycket.
kan knulla i timmar (jag skickade senare ett mail till
Det är att begära alldeles för mycket. Därför ringer jag
honom där jag bad om förlåtelse för att jag drog in
inte till någon när jag inte orkar med mig själv. När
honom i min smutsiga ångest. Han besvarade aldrig
ångesten blir för stor. När jag inte orkar leva.
det.). Nej, man utsätter inte folk för sin ångest. Inte
Jag åker till psykakuten istället. Till S:t Lars där
krigskorrespondenter. Inte präster. I alla fall inte på
ingen bryr sig om mig. Till S:t Lars där det inte finns
deras lediga tid. Inte prisbelönta författare eller skarpa
någon som jag bryr mig om. Det är lättare så. Lättare
filosofer. Det är inte god ton. Det är taktlöst. Dålig
med människor som inte är känslomässigt involve rade.
smak. Ofint. Man ringer inte sin mamma eller sin bror.
300 kronor. Det går bra att betala med kort. Eller så
Det är onödigt. Dramatiskt. Dumt. Det är inte det att
skickar vi faktura. Det gör de för det mesta. Känns på
jag är ensam. Jag har vänner. Några riktigt nära och
något sett ovärdigt att hantera pengar i just den situa
goda vänner, människor som jag eventuellt älskar,
tionen. (»Jaha, ångest och självmordstankar? Person
män niskor vars kärlek jag litar på, obetingat, fullt ut,
nummer, tack. Det blir 300 kronor. Betalar du kontant
till hundra procent. Jag är rädd om mina vänner. Jag
eller med kort? Vi tar alla de van ligaste kontokorten.
Visa? Ja, absolut. Tack. Har du pinkod? Så kan du god
Man utsätter inte människor för sin ångest, för
känna beloppet. Väntrummet är till höger i korrido
sin livsleda, för sina självmordstankar för att det så lätt
ren. Jaha, du hittar? Du har varit här förr ja. Vill du ha
missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse.
kvittot? Det kommer snart en sköterska och talar med
Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav.
dig, och sen får du tala med en läkare.« Nej, så gör
Som om det är hans eller hennes fel att just jag har ång
man inte. På S:t Lars är diskretion en hederssak.)
est. Som om det är på grund av något som just hon
På S:t Lars arbetar inga räddharar. Där blir de
eller han sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som
inte skrämda så lätt. De har hört det mesta och sett
jag inte längre orkar leva (så enkelt är det nu dessvärre
diverse variationer av mänsklig misär. Personalen på
alltför sällan). Som om man vill ha något. Som om man
S:t Lars är ung. Läkarna är nästan alltid i trettiofem
årsåldern. De föreföll så gamla då, i slutet av åttiotalet,
barn och att det skadade fostret. Det visade sig vara en
då när jag själv var tonåring. Nu är de unga, yngre än
helt obefogad oro. Det lilla barnet föddes inte för tidigt,
jag. Nej, de är inte rädda på S:t Lars, men de slits ut
vägde precis som hon skulle och utvecklades till en
fort på psykakuten, byts ut undan för undan. Trots att
frisk och sund flicka på alla sätt och vis.
jag är en tämligen trägen besökare har jag aldrig träffat
Där sitter Ann i kort mockakjol, grön tröja och
samma läkare två gånger. Det spelar heller ingen roll.
midjelångt hår. Hon ska snart fylla tjugoett år och har
Jag har alltid blivit korrekt och väl bemött. Kanske har
precis blivit våldtagen. Jag kan se märkena efter hans
händer runt hennes hals och på hennes armar och jag
Jag får vänta allt längre i väntrummet. Det gör
vet att hon blöder. Ann i grå blus och snäv pennkjol
ingenting. Det är skönt att sitta i det där väntrummet.
har precis haft slutseminarium på sin doktorsavhand
Som om tid och rum upphör. Som om jag är alla de där
ling. Det gick bra. Opponenten från Kungshuset var
Ann jag varit, på en gång. Alla Ann sitter på en gång i
mycket nöjd och gav henne stöd i hennes tolkning av
väntrummet, på rad, med stora blå, sorgsna ögon. Lite
Strawson. Varför är hon här? Allt går ju enligt planer
sneda, mandelformade, brukar folk säga, mandel
na. Och där sitter Ann, tf. lektor som precis fått spar
formade och väldigt sorgsna. Alla de där blonda kvin
ken från Lunds universitet på grund av besparingar.
norna gråter. Den yngsta har väldigt mycket svart kajal
Alla som inte är fast anställda får gå. Några av de fast
och mörkt lila läppstift. Tuppkammen är blond, näs
anställda också. Och här sitter Ann, teologie doktor,
tan vit, men sidorna är lila precis som munnen. Den
trettioåtta år om tre veckor, forskare vid filosofen på
gravida Ann ser nästan allra sorgsnast ut. Henne orkar
Stockholms universitet med pengar från Vetenskaps
jag knappt se på. Hon håller armarna beskyddande
rådet, skribent i flera stora tidningar, författare till en
runt sin stora mage och jag vet att hon tror att hennes
bok som ligger på Svensk Bokhandels topplista, tre
ångest skadar den lilla flickan hon bär på. Ann är dok
barnsmor, gift. Objektivt sett lyckad med ett snyggt cv
torand i etik, och råkade läsa en artikel om graviditet
och ett putsat yttre. Och ändå sitter jag här igen. All
och ångest. I den där artikeln påstods det att gravida
kvinnor med ångest överförde ångesten till sina ofödda
Mitt problem är att jag inte kan sluta tänka. Jag
kan sluta känna (vanligtvis är det då problemen bör
fött barn, älskat, hatat, flyttat, disputerat, pratat, skrat
jar), men jag kan inte sluta tänka. Dygnet runt, varje
tat, skrivit, tänkt, rest, gett ut böcker. De har inte bara
sekund maler mina tankar, huller om buller, ovanpå
haft ångest. De har inte bara haft sorgsna ögon. Inte
och inuti, sammanlänkade, omslingrade i fyrafemsexsju
hela tiden. De har också känt. En massa bra saker.
led och så slutar jag känna och tänker bara och då går
Min journal blir allt tjockare för varje besök och
den – i mina ögon – allt yngre läkaren får mer text att
När jag sitter i det där väntrummet och ser alla
ta sig igenom för varje besök. Första noteringen bör
Ann jag varit och fortfarande är så är det inte bara
vara från 1985. Under några år handlade det om ätstör
sorgligt. Nog önskar jag väl att jag skulle slippa åter
ningar och visst självskadebeteende. Sedan kom ång
vända till de trådslitna sofforna och de andra ångest
esten och depressionerna. Medicinering sattes in först
fyllda vålnaderna. Nog önskar jag väl att jag också
1991, anafranil i kombination med stesolid och anta
kunde lära mig att leva. Nog undrar jag väl vad det är
bus (jag jobbade på sjön då, färjan mellan Trelleborg
ni andra har förstått som jag har missat (eller möjligen
och Travemünde. Mycket alkohol på sjön.). Efter det
vad det var jag förstod som ni slapp få vetskap om –
följde olika former av antidepressiva, ångestdämpande
och varför just jag förbannades med denna djävulska
och sömntabletter tills jag fick diagnosen bipolär typ 2
vetskap som jag helst sluppit). Nog är det så. Men det
våren 2001. Då sattes det antidepressiva ut och manin
är ju också så att varje gång jag kommit till S:t Lars har
började behandlas. Det finns alltså en del att läsa i den
det varit i djupaste desperation och i övertygelsen om
där bunten med mitt personnummer (det mesta är väl
att allt är över. Ändå har det ju inte varit det. Ändå har
datoriserat nu och jag antar att det inte finns anled
jag rest mig upp och gått. Tagit min ångest och mina
ning att gå tjugo år tillbaka i tiden varje gång jag upp
självmordstankar i hampan och besegrat dem gång
söker psykakuten. Men i alla fall.).
efter annan. Levt. Levt något tag. Ibland flera år innan
Anafranil, cipramil, zoloft och klassikern prozac.
ångesten skjutit mig i sank igen. Alla de där sorgsna
Valium, naturligtvis, stesolid, sobril, stilnoct, atarax,
blonda kvinnorna bevisar det. De har varit utanför vänt
imovane, oxascand. Lithium och topimax. Jag har ätit
rummet och levt. De har utbildat sig, blivit gravida,
mycket piller. Antidepressiva av olika slag: de riktigt
gamla preparaten, som just anafranil, med extremt
krupit på badrumsgolvet med ångesten dunkande i
mycket biverkningar, de nya och poppiga som ofta går
mellangärdet, stått vid spåret beredda att hoppa, varit
under den vulgära beteckningen »lyckopiller«. Lug
vakna fem dygn i sträck, suttit med kniven mot stru
nande, mest benzodiazepianer som valium och steso
pen, legat bältade på låst avdelning, föraktfullt säger
(åh, jag älskar benzo: bättre än sprit, bättre än sex,
att »vi måste acceptera att livet inte alltid är roligt. Vi
definitivt bättre än mat. Bara att sjunka in i dimman,
måste också få må dåligt«. Fuck you. Som om stavgång
kroppen blir tung och varm och den hemska världen
och morotsjuice och kramar och uppbygglig litteratur
försvinner i ett förlåtande töcken, hjärnan blir till bom
skulle lösa det hela. Som om ångest och depression och
ull och äntligen stänger den av och alla de där tankarna
slutar mala, slutaslutasluta slut, slyna.). Insomnings
1991. Då var jag tjugoett år gammal och hade
och sömntabletter har jag konsumerat en masse under
velat dö – eller i alla fall inte velat leva – i minst sju år.
årens lopp. När jag är manisk kan jag inte sova utan
Det etablerades en kontakt med bup när jag var fjor
droger. Och sen är det preparaten som ska ta ner mani
ton. Jag gick i åttan, skolkade, åt sparsamt men hade
erna och jämna ut humörsvängningarna. Lithium väg
höga betyg och ett synnerligen aktivt socialt liv. På den
rar jag. Tjock och trögtänkt kan jag inte vara. Topimax
tiden – mitten av åttiotalet – var det fortfarande Freud
är egentligen ett antiepileptiskt preparat som visat sig
och psykoanalys som var standard, också i den skatte
vara framgångsrikt vid bipolär typ 2.
finansierade vården. Sessionerna med terapeuterna i
Framgångsrikt. Det är kanske att ta i. Jag lever,
jeans och batik roade mig, mitt i eländet. Jag var en
det gör jag. Jag är övertygad om att jag levt så här länge
mani pulativ tonåring som gärna serverade dem de his
tack vare alla piller jag stoppat i mig. Utan drogerna
torier jag listade ut att de ville höra. En dag lyckades
skulle jag tagit livet av mig för många år sedan. Utan
jag särskilt väl. Det beslöts att jag skulle läggas in, men
drogerna skulle jag varit död. Så är det. Men drogerna
då blev jag panikslagen och rymde genom att klättra ut
gör mig inte lycklig. Drogerna löser inte mina pro
från ett fönster på toaletten. Jag sprang genom S:t
blem. Drogerna är ingen quick fix. Det gör mig så sa
Larsparken och hela vägen till Hjärup innan jag tog
tans förbannad när människor som sannolikt aldrig
Although finer distinctions could be drawn, how aboutI suspect that the definition of eras differs somewhat according toone’s purposes. Yes, and this is where it gets really interesting. I have been reading On the Natural History of Destruction By W.G. Se-bald, essays on the reluctance of Germans to remember and discuss the Alliedbombings of Nazi Germany. Sebald is a unique voice. Reading hi
CURRICULUM VITAE John E. Levine, MD EDUCATION Aug 1981-May 1985 BA, University of Virginia, Biochemistry, Charlottesville, VA MD, Eastern Virginia Medical School, Norfolk, VA MS, University of Michigan, Clinical Research Design and Statistical Analysis, Ann Arbor, MI POSTDOCTORAL TRAINING July 1989-June 1990 Intern in Pediatrics, Children’s Hospital of Los Angeles, Los A